Du måste förstå att min mormor var en dam. Hon hade varit verkställande sekreterare under sina arbetsdagar, och det fanns en värdighet över henne som på något sätt inte hade översatts till senare generationer. Snäll, det var hon. Främsta. Rengör jämnt.
Det är därför undulatfotot är en sådan fröjd. Om det är möjligt för min mormor att slappna av tillräckligt för att tolerera en fågel i håret – och tillåta ett fotografi! — då är det möjligt för vem som helst att släppa taget, släppa taget och spela. Hon visste vad som kunde hända. Hon visste vad fåglar gör. . . och henne igen, låt henne ligga där, låt den där sköra lilla varelsen bara vara.
Den annalkande sommaren kommer att ge möjligheter, och om vi inte är försiktiga kommer vi att vara för upptagna. . . för trött . . . för värdigt. . . för upptagen. . . att komma ur vår vardag tryggt och bekvämt. Vi kommer att vara för oroliga för att vara försiktiga. . . till angelägna om att agera vår ålder. . . för upptagen med att tänka på morgondagen för att vara uppmärksam idag.
Och ändå: när något knackar på din dörr och frågar dig: ”Kan (ditt namn) komma och spela? “, kom ihåg. Du kan inte veta om denna inbjudan är en av många eller den sista som kan komma till dig. Livet är så.
Jag har ett nytt klistermärke på stötfångaren där det står “Don’t push joy away”. Jag tror att det var vad Alice Walker hade i åtanke när hon skrev, i The Color Purple, “Jag tror att det (irriterar) Gud när du går förbi färgen lila i ett fält någonstans och du inte märker det” (De av er som kommer ihåg boken kommer att inse att jag gjorde i ordning verbet lite, även om jag ska erkänna att känslan var mer effektiv skriven på sitt sätt!)
Glädje, lekfullhet, att göra din version av att låta en parakit sitta på ditt huvud – det är vårt mänskliga sätt att säga “tack” till universum för livets gåva – länge leve, kort leve, oavsett vilka veckor, dagar och år som återstår.
Så här är min sommarönskemål till dig: låt lyckans undulat sitta på ditt huvud. Inse att det finns konsekvenser, men lev med dem. Låt ditt motto vara: “Dröja inte med glädjen.” Bara utrymme för lycka, bara tid för lek. Varje dag.
Copyright 2005 Maureen Killoran
